Vi är inne i en period utav stark separationsångest här hemma. Sötfisen är precis på väg att sluta amma och det funkar utmärkt med mat på dagarna, men hon är aningen kinkigare och mycket mer MAMMIG än vanligt. Inte ens pappa verkar funka, förutom ibland såklart vid bus och lek :) Inte den minsta sekund får jag "för mig själv" på dagarna, hon skall vara i famnen, klättra på mig eller sitta vid mig konstant. Klart att det är himla mysigt, men ibland vill man hinna göra andra saker också. Jag kopplar ihop denna separationsångest med att sluta amma, och det är nog precis så det är. Det har ju varit vår mysstund och vår trygghet i snart 9 månader, varje ledsen stund, trött stund, eller hungrig stund har vi ju suttit där och myst HON och JAG! Det gör lite ont i mammahjärtat att se att hon letar efter bröstet och letar efter tröst, men vi försöker allt vi kan att mysa upp oss med henne i famnen och mysa och hitta andra sätt att gosa. Det går bättre och bättre, men jag är fullkomligt URDÅLIG på att låta henne vara lite ledsen för att det sedan kommer bli bättre, utan jag ger ju upp och ger henne bröstet till slut. Vem vill se ens barn vara ledsen, inte jag! Men jag vet ju innerst inne också att det handlar säkert bara om ett par dar, några få gånger sen kommer det vara skönt för oss båda! Hon är bäst vår lilla tjej!